Åh, har just läst en helt underbar tråd på familjeliv.se  Den heter precis så: Varför låter ni era barn leva på bara en sak? Tänk om alla som inte har kinkiga barn läste den! Och alla som har kinkiga barn för den delen!  Vilken underbar tråd som ger så många exempel på icke matälskande barn! Där kan jag säga att jag kände igen mig! Mina barn älskar inte mat! Äter för att man ska, har svårt att känna hungerkänslor (det är humöret som avslöjar dem) De har ALLTID ätit som BÄST hemma. Matvägrat på både dagis och en av dem även i skola. Maktkamp kring mat som förvärrar snarare än förbättrar av alla dessa (visserligen säkert välmenande) fröknar,pedagoger, släktingar och i vissa fall säkert av desperata föräldrar.  Alla med sina egna små knep som gör barnen allt mer förtvivlade för att de inte duger som de är och för att de måste äta upp först :(

Efter att ha läst hela tråden känner jag mig så glad, lättad och nöjd! Vi gör så rätt här hemma som inte tvingar våra barn att äta! Jag vet precis hur det känns - har också varit den desperata mamman som nästintill tvingat mitt barn att äta - eller iallafall ställt ultimatum (utan effekt kan tilläggas). Mest pga omgivningens förväntningar och egen förtvivlan över barnets trötthet och orkeslöshet. Innerst inne kände jag nog redan då att det inte skulle hjälpa. Känns så skönt att vi inte är där längre utan accepterat läget (oftast iallafall ;)) hittat en ro i familjen kring energiintaget. Och peppar peppar, detta läsår med underbara fröknar, pedagoger som låter bli att uppmärksamma det obefintliga matintaget. Kan säga att det gett resultat :) Nu äts en halv tallrik rårivna morötter och ett glas vatten till lunch istället för 1 msk morötter och vatten.

Slutsatsen är helt enkelt; låt barnet äta vad det äter. Truga inte, ställ inte ultimatum. Försök andas djupt och strunta i omgivningens tyckande (vilket nog är den svåraste biten) Ta självklart hjälp av sjukvården med sond eller knapp vid behov. Fortsätt servera det du vet barnen vill/kan äta (givetvis fortsätta servera annan mat också men alltid ett ätbart alternativ till det icke matälskande barnet. För det är mycket så - det handlar inte om att barnet inte vill ha - det handlar mer om vad det KAN klara av att äta - utan att det växer i munnen, utan att känna kväljningar och utan att städigt förknippa mat med något negativt och nästan aldrig om något njutbart och gott som man faktiskt kan bli mätt av. För vissa tar det typ 20 år att komma på att man kan vara gott - kan skapa en mättnadskänsla och få dig att må bra! Detta måste man komma på själv och tror inte jag kan frammanas av yttre press från omgivningen.